Jag minns en andakt jag höll en gång efter att vi haft medeltidstema på Tonår. Jag talade om innebörden av att vara en "Kungens man". Att en kungens man i huvudsak har två uppgifter:
1. Att lyda direkta befallnignar från kungen
2. Att mellan dessa, efter bästa förmåga, leva som du tror att kungen hade velat
Ingenting är omöjligt för Gud. Detta har han genom historien velat visa på olika sätt genom otippade personer i otippade livssituationer. Ta Abraham t.ex. Med mänskliga ögon sett var det kört för Abraham, just därför kallar Gud på honom först vid 75 års ålder. För att det ska bli tydligt att för Gud är ingenting omöjligt. Det dröjde länge innan Abraham fick chans att lyda Kungens direkta befallning, men i väntan på detta och även därefter fick han efter bästa förmåga leva som han trodde att Kungen hade velat...
En oerhört viktig fråga till dig och mig blir:
Om Gud som är allvetande behagar att vänta med att kalla dig tills du är 75år, trots att du brinner för Herren och vill bli använd av honom redan vid 15 års ålder, hur skulle du reagera och hantera det? Skulle du ge upp? Tappa modet? Känna att det inte är roligt eller inte gör någon skillnad?
Eller skulle du efter bästa förmåga lever efter Kungens vilja oavsett vad det leder till, i förståelse att det är det rätta? Skulle du vara trogen i det lilla?
