Jag tror nog inte att när vi kommer till ett möte, huruvida det blir framgång eller inte, att det beror på hur många timmar vi lagt i bön innan, även bönen kan ju bli en gärning i egen kraft, en prestation. Handlar det inte istället om min förståelse att det är Gud som gör verket. En insikt och ett förhållningssätt där den till synes resultatlösa och tidsineffektiva bönen blir till en viktig förankring.
Fundering i efterhand: men stämmer verkligen detta, jag tror det kan finnas stråk av sanning i ovanstående resonemang. Samtidigt ser jag en risk att lägga fokus på människan och att Guds handlande kommer an på henne... vilket det ju dock gör i någon mån.
