Människa! Jag gör dig till en väktare för isareliterna. När du hör ett ord frånVilket oerhört ansvar! Jag läste den här texten förra veckan innan vi åkte till ungdomskonferensen "Face 2 Face". Under helgen fick jag sedan brottas med känslan av att Gud vill förmedla tillrättavisning, och mitt egna obehag inför att tränga mig på eller att såra någon...
mig skall du framföra min varning. Om jag säger: "Ditt straff är döden" och du
inte har varnat honom för hans gärningar, skall den gudlöse dö för att han
syndat, och av dig skall jag utkräva vedergällning för hans blod. Men om du har
varnat den gudlöse för hans gärningar så att han kan upphöra med dem och han
ändå inte gör det, skall han dö därför att han syndat, men du har räddat ditt
liv. (Hes 7-9)
"Om jag säger "ditt straff är döden" och du inte har varnat honom för hans gärningar.."
Syndaren måste ju få en ärlig chans till omvändelse, annars vore Gud orättvis.
Men själv så tiger jag så ofta... ofta i rädsla att de bara är mina egna tankar. Det är alltid lättare att gå i tro när det gäller något positivt, men vem är jag att vara selektiv när det kommer till Guds tilltal, som ju ska gälla att "bygga upp, förmana och trösta" (1 Kor 14:3)
Jag ifrågasätter att vi som förebedjare på vissa konferenser uppmanas att frambära hälsningar om de är positiva, medan hålla dem tillbaka om det inte är det...
Jag förstår risken för att det kan bli fel, och mänskligt, men är det från Gud så har jag ju ingen rätt att välja och vraka med vad som ska fram. Enligt texten ovan gör det varken gott för den jag ber för eller för mig själv...
Gode Gud, hjälp mig att känna igen din röst bland mina egna tankar!
